Receptet finns på Tasteline. Några korrigeringar: Smeten blir nästan som en deg, man får eventuellt späda den med lite vatten. Receptet räcker inte riktigt till 12 muffins, jag gjorde tio lite större istället och märkte att de då behöver extra tid i ugnen. Jag tycker också att det är trevligare att smörja muffinsplåten med lite smör än att sätta formar i. Det är ganska enkelt att knacka ut dem. 
Nu när jag har den där plåten ska jag baka lite oftare och experimentera med olika fyllningar. Tipsa mig gärna om goda saker att ha i. 
Igår testade jag en ny pastarätt, fettuccine med ricotta, ärter och pancetta, från en kokbok som jag köpte i London för ett par månader sedan. Mer om den längre ner. Jag googlade förresten "ärter eller ärtor" och fick en gång för alla svar på vad som är rätt. Eftersom jag inte räknade ärterna kallar jag dem alltså för just ärter. Skönt att det är utrett. 
Receptet är enkelt, men kocken betonar vikten av att använda råvaror av högsta kvalitet. Till exempel färska ärter och "ricotta not very long ago milked från the sheep". Tja, jag gissar att ricottan på ICA inte riktigt uppfyller det kravet och färska ärter fick bli ekologiska frysärter. Man ska väl vara glad över att man över huvud taget kan få tag på ricotta. Jag minns att min pappa försökte göra egen för sisådär 15 år sedan när italienska varor inte var särskilt vanliga i blekingska småstäder. Detta för att kunna göra en av mina favoriträtter, ravioli med ricotta och smörsås, som jag tidigare bloggat om. 
För fyra personer (max): Koka upp vatten med 200 g ärter i och häll därefter av vattnet. Lägg 50 g smör och 150 g pancetta skuren i strimlor i en stekpanna och sätt den på medelvärme så att smöret smälter samtidigt som pancettan tillagas. Det tar ca 10 minuter tills pancettan har fått färg och en frasig yta. Lägg då i ärterna och låt fräsa några minuter till. Koka färsk fettuccine, häll av vattnet och blanda i 150 g ricotta, en näve riven parmesan och en näve färska basilikablad. Häll över ärter, pancetta och lite mer parmesan. Jag älskar enkla, goda pastarätter. Denna är en sådan, jag rekommenderar den varmt. 
Jo kokboken, den köpte jag på The Eagle som ligger i Clerkenwell, London. Vi var egentligen ute efter en annan gastropub som guideboken lovordade. Det var inte helt smidigt att ta sig dit och när vi väl hittade den var klockan prick tre på eftermiddagen och då hade köket precis stängt. Istället gick vi till The Eagle, den allra första gastropuben som ligger bara ett par kvarter därifrån. Deras kök hade också stängt och personalen, ett gäng unga italienare, hade dukat fram sin egen lunch. De såg väl hur desperat hungriga vi var och var trevliga nog att starta upp grillen igen och laga oss ett rejält mål mat. Efter att ha traskat runt i fuktigt och kallt London, bytt tunnelbana mer än en gång för att komma till Clerkenwell, och fått ändra våra lunchplaner kändes denna pub/restaurang som oasen i öknen: jäkligt trevligt ställe och jäkligt god mat.
Det var bara vi och personalen där eftersom det var lite halvstängt, men de intygade att det hade varit smockfullt vid lunchtid och att det skulle bli smockfullt igen på kvällen. Efter maten beställde vi kaffe och fick in en stor mockabryggare. Sådant man blir glad av. 
Fina grillade fänkålskorvar från Neapel och bönor med örter och tomat. Gott, så gott.
Miljön på The Eagle är rustik och maten medelhavsinspirerad. Kokboken bjuder på en hel del trevliga rätter som jag ser fram emot att laga. Dessutom är mängden angiven i gram också, inte bara oz, lb och andra skumma mått. Det enda som sänker förtroendet för boken, och det är i och för sig ingen liten sak, är receptet på "Jansson´s temptation". Trevligt förvisso att de fått upp ögonen för en svensk klassiker, men för det första är det ingen "side dish", för det andra är jag tveksam till att den "goes very well with roast lamb" och för det tredje så gillar jag inte att de gör den utan lök och istället har i vitlök. Inte för att man inte får göra ändringar, jag brukar själv ha i en skvätt tomatpuré, men när de skriver att det är en traditionell svensk rätt får de göra den som den ska vara. Tycker jag.
Här serverade med Macaroni and cheese. 
Mmmmm...
Byggnaden är lite hemlig men det är lätt att hitta dit...
...och inne är det livat.
Skala och skiva aubergine och zucchini på längden i tre mm tjocka skivor. Salta aubergineskivorna på båda sidor och låt dem ligga och dra i ungefär en timme. Skölj av saltet och torka av dem.
Vispa äggen och crème fraichen. Rör försiktigt i lök, vitlök, basilika och paprika. Smaka av med peppar, salt och kajenn.
Huvudrätten bestod av tortellacci med ricotta, parmesan och kronärtsskocka med en sås på grädde, smör och oxbuljong (denna gång med grönsaksbuljong). Detta är en av mina favoriträtter. Pappa hittade receptet i Allt om mat för säkert tio år sedan och jag kopierade det och har gjort det många gånger. Han har slarvat bort sitt recept och fick låna mitt och jag glömde ta det med tillbaka, alltså kan jag inte skriva det här tyvärr.
Att göra pastaknyten till åtta personer kräver sin logistik. Pappa vevade pasta, jag skar ut 10x10 cm rutor av arken och mamma lade på fyllning och vek ihop. Det är pappa som lagar merparten av maten hemma men mamma är bäst när det gäller pill och pyssel och hon är en organisatorisk talang. Därför vill jag påstå att hennes tålamod och arbetsledning gjorde att vi fick ihop detta på ett smidigt sätt.
Jag har också varit lite pysslig i helgen och tillverkat ett trevånings kakfat av loppisfynd för tjugofem spänn. Fatet nedan består av en tallrik, en assiett, ett tefat, en aluminiumbägare och en mässingsljusstake. Jag limmade bara ihop delarna med superlim och sprayade sedan kakfatet med cremevit sprayfärg. Det blev ganska bra men det tog såklart inte lång tid förrän jag hade sönder det. Det är tydligen ingen bra idé att snåla med superlimmet.
Idag blir det pizzarester från igår och jag kommer att ägna kvällen åt att förbereda lunch och fika till imorgon, när mina föräldrar kommer på besök. För en gångs skull blir det inte 
Till detta gjorde jag en improviserad kål- och äppelröra. Jag fräste ett par skivade äpplen i lite smör och lade efter en stund i grovhackad vitkål. När detta blivit mjukt och lite gyllenbrunt på sina håll hällde jag i några matskedar vatten, en tesked grönsaksbuljong, någon tesked flytande honung och havssalt. Det blev riktigt gott till köttet. Detta åt vi med potatis (amandine från Bondens egen marknad) och lite sås gjord på stekskyn.
Nu till det nördiga: jag filmade när vi testade motorn. Det här kommer inte att bli en videoblogg, men detta var jag bara tvungen att föreviga. Så himla skönt att slippa veva med ena handen och försöka styra pastan med andra. Det var bara att trycka på knappen och se pastan manglas genom valsarna till ett fruktansvärt irriterande ljud (förstärkt av mobilkameran) och en lätt doft av bränd elmotor.
Därefter satte vi på en plasttratt och hällde i fyllning.
Just raviolin måste man dock veva fram, hade vi använt motorn hade maskinen spottat ut ravioli över hela köket. Sådant kaos vill man inte ha.
Såhär coolt blev det. Vi var smått exalterade, som barn på julafton ungefär. Det tog ett par timmar att fixa ihop det hela, det ska erkännas, men resultatet blev topp!
Så här många blev det. Och när fyllningen tog slut gjorde vi tagliatelle på resten. M gjorde en god basilikasås till. Så gott att man nästan blev lite tårögd... Nördigt, eller hur?
När det har fräst ett par minuter häller du i två deciliter vitt vin och fem deciliter vatten. Detta häller du i en deciliter i taget så att det får koka ner mellan varje. Det ska bli krämigt, inte blött. Häll därefter i tre matskedar grönsaksfond.
Det tar ca 20-30 minuter att koka in vätskan i omgångar. När risotton har en krämig, klibbig konsistens häller du i finriven parmesan. En näve ungefär. Smaka av med salt.
Lite tryffelolja på, krispig rucola och en god köttbit så har man en godkänd lördagmiddag. Ett glas kallt vitt vin till skadar inte heller.
Jag köpte även en ambitiös raviolitillsats som ska bli kul att prova. En sak är iallafall säker, M får under inga omständigheter meka isär den: 
Det jag gillar bäst i Italien är bagerier och caféer som har små bakverk, tilltugg och pajer. Det låg ett sådant nära hotellet i Milano och varje gång vi gick förbi tryckte någon av oss längtansfullt näsan mot rutan. När vi delade på oss för att shoppa på egen hand smet jag in där för en snabb extralunch. 
Restaurangen är ganska anonym och har inte ens någon skylt. Därför fick leta lite innan jag hittade den. 
Jag är normalt inte typen som, om jag återvänder till ett resmål, går på samma restauranger och gör samma saker som förra gången. Men kommer jag till Milano igen, vilket jag hoppas att jag gör inom något år eller två, kommer jag utan tvekan att besöka La Libera. 
