Två somriga drinkar och annat gott

När man inte har semester kan man knappt föreställa sig hur det känns, och när man väl är där brukar det ta en vecka innan man kan slappna av ordentligt. Denna gång (jag gick på semester i förrgår) har det dock gått blixtsnabbt att komma in i semesterläge, kanske för att semestern började med midsommar och kanske för att en tripp till Italien, mitt favoritland alla kategorier, står på tur.

Semester för mig är att tillbringa mycket tid i köket, och att någon gång då och då få njuta av en god drink på balkongen. På sistone har jag gjort två nya drinkar: den första kom jag på själv av en slump, den andra hittade jag i en kokbok med sommarrecept. Vodka är basen i båda.


Jordgubbscocktail à la Fia
Härom veckan gjorde vi Glashyttegubbar med punschgrädde, en efterrätt från Per Morbergs program. Skivade jordgubbar ska marinera i citron, lime, råsocker och vodka innan man använder dem i efterrätten. Kvar när man tagit upp gubbarna blir ett härligt spad som, om det silas i finmaskig sil, passar utmärkt att blanda med några centiliter vodka efter smak. Servera drinken iskall. Kan det bli godare än så? Tro det eller ej men ja...


...denna lingondrink kan!

Lingonvodka
Blanda 4 cl vodka, frusna lingon, några iskuber och fyll upp med Schweppes Russchian (jag dubbelkollade, det stavas faktiskt så...). Kan det bli godare än så då? Nej.


Havrekakor
Idag har jag bakat havrekakor. Jag ville ha något gott till eftermiddagsfikat och snodde snabbt och enkelt ihop dessa: rör 200 gram smör och drygt en halv dl socker. Tillsätt 1,5 dl havregryn, 3 dl vetemjöl special och en knapp tesked bikarbonat. Rör/knåda till en deg, dela den i två delar och rulla ut varje del till en ca tre cm tjock rulle. Skär dem i bitar (ca 2,5 cm) och rulla till små bollar. Lägg bollarna på bakplåtspapper, tryck ut dem med en gaffel och grädda i 200 grader i ca 15 minuter. Detta var ett ganska bra recept, de blev sådär frasiga som man vill ha dem. Jag hade planerat att slänga i en näve russin också, men de var för gamla så det fick vara för den här gången.


Till middag blev det ugnsstekt ryggbiff med ljummen potatissallad, gjord mestadels på det som fanns hemma och på balkongen.

Bryn, salta och peppra biffen. Stick i en ugnstermometer och tillaga i 180 grader tills den kommit upp i 58 grader. Ta ut ur ugnen och låt vila i folie i ca en kvart. Den är då rejält rosa men inte rå. Skiva den och ringa över en varm dressing bestående av hackad vitlök och rosmarin som fått fräsa lite i en blandning av smält smör och olivolja. (Vi knyckte denna ide igår på midsommarafton när en kock i bekantskapskretsen gjorde något liknande med salvia och vitlök.)

Koka ett gäng fina nypotatisar. Halvera dem och blanda med färska haricots verts som fått koka i tre minuter, stora kapris, timjan, olivolja, salt och peppar.


Balkongen har vi inte riktigt fått i ordning än. Det känns onödigt att lägga ner för mycket jobb innan vi åker iväg. Mer än en gång har det hänt att en värmebölja träffat Sverige medan vi varit någon annanstans (för varför ska det vara varmt och gott när vi är hemma?) och när vi kommit hem har alla växter varit döda. Några kryddväxter har vi: timjan, rosmarin, persilja och några krukor med basilika, som bestämt sig för att krångla. Om ett par veckor ska det bli klart - halva poängen med semestern är ju att hänga på balkongen. Gärna med en god drink.

Den enes bröd...

...den andres lycka!

M har semester och det har inte jag. Varje dag jag kommit hem från jobbet senaste veckan har det doftat nybakat bröd i trappuppgången. Man blir så nöjd när man sticker nyckeln i låset och inser att doften kommer från ens egen lägenhet. Idag har M bakat Brunkebergs svartbröd och rågknäcke, både runda och avlånga med rosmarin.





















Gott med en bit 24 månaders Svecia på.

Recepten är från boken Bröd från Brunkebergs bageri av Helene Johansson. Det finns många fina recept i den, vi har snart jobbat oss igenom de flesta. Dessa två bröd var det dock premiär för. Knäckebrödsreceptet finns inte på nätet, men det gör det andra brödet: http://www.recept.nu/1.301726/helene_johansson/matbrod/mjol/brunkebergs_svartbrod Ingen surdeg krävs.

Det har blivit mycket tid i köket på sistone och det finns mer att blogga om, bröd, italienska rätter, en god drink. Det får bli en annan dag. Nu blir det Grillat i gränden i Malmö med vänner. So long!

Pralinpyssel

För en vecka sedan fick vi pralinformar i silikon i försenad födelsedagspresent. Svägerska med sambo som gav oss dem sa att de gått in i en stor köksaffär och letat upp det mest onödiga de kunde hitta. De känner oss väl med andra ord...

Vad är egentligen vitsen med att göra egna praliner? Blir det billigare? Lite kanske. Enklare? Verkligen inte. Blir det godare än köpta kvalitetspraliner? Nja, i bästa fall ungefär samma. Blir man stolt och nöjd med resultatet efter att ha pillat med det i ett par timmar? Absolut! Det är helt enkelt kul att göra grejer själv.

Vi gjorde två sorters praliner, en med cognacstryffel i och en med fyllning av mörk choklad, päron och ingefära.


Först måste man temperera chokladen, det minst roliga momentet. Läs här hur man gör: http://receptfavoriter.se/recept/temperera-choklad-chokladtemperering.html. Man behöver en bra termometer och en del tålamod.

Häll choklad i hålen, nästan ända upp. Luta på formen åt olika håll så hålens väggar täcks av choklad. Vänd upp och ner på formen så att överflödig choklad rinner ner i kastrullen igen. Låt stelna.


När chokladen är hård är det dags att klicka i fyllningen. Här är receptet till päron- och ingefärsfyllningen: http://bakochdessert.se/recept/visa-recept/Pralin-med-smak-av-p-ron-Ingef-ra. Cognacstryffeln vi gjorde var en vanlig mörk tryffel smaksatt med cognac.

Fyllningen måste vara sval när man häller i den, men tryffeln får inte ha hunnit stelna helt.



När fyllningen är i tar man resterande choklad och häller i/brer med en slickepott så att pralinerna får ett lock. (Vi orkade inte temperera choklad till locket också så vi höll chokladen som vi först klädde formarna med ljummen över sjudande vatten och använde den.) Låt stelna i kylen en halvtimme.

Till två pralinformar går det år ca 400 g choklad (och därutöver choklad till fyllningen). Det krävs kvalitetschoklad för att det ska bli bra, Lindt har en bakchoklad på 70% som fungerar utmärkt.

Pralinerna blev goda och var kul att göra, men man får gilla pyssliga köksprojekt för att ge sig på det. Och man får räkna med smält choklad överallt: på bänkar, golv, kläder och runt munnen.

Lycka är en bit Gruyère

Jag var inne en sväng på Möllans ost häromdagen, en godisaffär för ostentusiaster. Det blev en rejäl bit Svecia för frukostbruk, lite påskchoklad till föräldrarna och sist men inte minst en bit Gruyère på rea.

Gruyère är nog min favoritost nummer ett, med en rinnig Brie de Meaux som huvudkonkurrent (jag köpte en gång en bit så mogen att den sprängde plastenfolien den låg i och rann ut på bänken). Och jag blev lite glad när jag läste i Ingen måltid utan ost att Peter Mårtensson, mannen bakom Möllans ost och författare till boken, håller med:

"Som osthandlare får jag ju ofta frågan: Vilken ost tycker du är den allra bästa? Diplomatisk som jag är börjar jag då en snårig utläggning om att det beror på vilket vin man tänker dricka, vilken mat man tänker äta, vilken sinnesstämning man är i, att det har skiftat i olika perioder av mitt ostliv etc. Men om den frågvise trycker en pistol mot min mage svarar jag med lätt, bara lätt, darr på rösten: Gruyère."

Ingen måltid utan ost är kul och intressant att läsa om man gillar ost och bilderna får det såklart att vattnas i munnen. Jag läser den just nu från pärm till pärm och har kommit till fårostarna. Getostkapitlet är dock det som fått mig mest sugen. På Möllans ost finns en getosthumidor, ett stort skåp med bara getostar i, som jag brukar trycka näsan mot men som jag aldrig handlat ur. Någon gång inom kort ska jag kolla in den närmare.


Jag fick upp ögonen för getostar när jag hälsade på en släkting i Nice för några år sedan. Vi var på middag hos familjen och mellan huvud- och efterrätt ställde de fram ett fat med säkert fem sorters Chèvre. Till det serverade de ett vin som de köpt av en italiensk vinbonde nära franska gränsen. Det var väl då jag insåg att det finns fler getostar än rullen i kyldisken.

Det här med getost var ett stickspår, jag får återkomma till det när jag botaniserat i den där humidoren. Tills dess: köp en bit Gruyère och njut - gärna utan några tillbehör alls. Och ta gärna en titt i boken ovan om du vill lära dig mer om ost.

The Eagle

En veckas påskledigt = tid för matlagning och bak. Idag har jag invigt muffinsplåten jag fick när jag fyllde år. Jag utgick från ett recept på hallonmuffins och tänkte att en mörk chokladbit i kanske är gott. Det var det - riktigt kladdigt, smetigt, härligt gott.

Receptet finns på Tasteline. Några korrigeringar: Smeten blir nästan som en deg, man får eventuellt späda den med lite vatten. Receptet räcker inte riktigt till 12 muffins, jag gjorde tio lite större istället och märkte att de då behöver extra tid i ugnen. Jag tycker också att det är trevligare att smörja muffinsplåten med lite smör än att sätta formar i. Det är ganska enkelt att knacka ut dem. Nu när jag har den där plåten ska jag baka lite oftare och experimentera med olika fyllningar. Tipsa mig gärna om goda saker att ha i. Igår testade jag en ny pastarätt, fettuccine med ricotta, ärter och pancetta, från en kokbok som jag köpte i London för ett par månader sedan. Mer om den längre ner. Jag googlade förresten "ärter eller ärtor" och fick en gång för alla svar på vad som är rätt. Eftersom jag inte räknade ärterna kallar jag dem alltså för just ärter. Skönt att det är utrett. Receptet är enkelt, men kocken betonar vikten av att använda råvaror av högsta kvalitet. Till exempel färska ärter och "ricotta not very long ago milked från the sheep". Tja, jag gissar att ricottan på ICA inte riktigt uppfyller det kravet och färska ärter fick bli ekologiska frysärter. Man ska väl vara glad över att man över huvud taget kan få tag på ricotta. Jag minns att min pappa försökte göra egen för sisådär 15 år sedan när italienska varor inte var särskilt vanliga i blekingska småstäder. Detta för att kunna göra en av mina favoriträtter, ravioli med ricotta och smörsås, som jag tidigare bloggat om. För fyra personer (max): Koka upp vatten med 200 g ärter i och häll därefter av vattnet. Lägg 50 g smör och 150 g pancetta skuren i strimlor i en stekpanna och sätt den på medelvärme så att smöret smälter samtidigt som pancettan tillagas. Det tar ca 10 minuter tills pancettan har fått färg och en frasig yta. Lägg då i ärterna och låt fräsa några minuter till. Koka färsk fettuccine, häll av vattnet och blanda i 150 g ricotta, en näve riven parmesan och en näve färska basilikablad. Häll över ärter, pancetta och lite mer parmesan. Jag älskar enkla, goda pastarätter. Denna är en sådan, jag rekommenderar den varmt. Jo kokboken, den köpte jag på The Eagle som ligger i Clerkenwell, London. Vi var egentligen ute efter en annan gastropub som guideboken lovordade. Det var inte helt smidigt att ta sig dit och när vi väl hittade den var klockan prick tre på eftermiddagen och då hade köket precis stängt. Istället gick vi till The Eagle, den allra första gastropuben som ligger bara ett par kvarter därifrån. Deras kök hade också stängt och personalen, ett gäng unga italienare, hade dukat fram sin egen lunch. De såg väl hur desperat hungriga vi var och var trevliga nog att starta upp grillen igen och laga oss ett rejält mål mat. Efter att ha traskat runt i fuktigt och kallt London, bytt tunnelbana mer än en gång för att komma till Clerkenwell, och fått ändra våra lunchplaner kändes denna pub/restaurang som oasen i öknen: jäkligt trevligt ställe och jäkligt god mat.

Det var bara vi och personalen där eftersom det var lite halvstängt, men de intygade att det hade varit smockfullt vid lunchtid och att det skulle bli smockfullt igen på kvällen. Efter maten beställde vi kaffe och fick in en stor mockabryggare. Sådant man blir glad av. Fina grillade fänkålskorvar från Neapel och bönor med örter och tomat. Gott, så gott.

Miljön på The Eagle är rustik och maten medelhavsinspirerad. Kokboken bjuder på en hel del trevliga rätter som jag ser fram emot att laga. Dessutom är mängden angiven i gram också, inte bara oz, lb och andra skumma mått. Det enda som sänker förtroendet för boken, och det är i och för sig ingen liten sak, är receptet på "Jansson´s temptation". Trevligt förvisso att de fått upp ögonen för en svensk klassiker, men för det första är det ingen "side dish", för det andra är jag tveksam till att den "goes very well with roast lamb" och för det tredje så gillar jag inte att de gör den utan lök och istället har i vitlök. Inte för att man inte får göra ändringar, jag brukar själv ha i en skvätt tomatpuré, men när de skriver att det är en traditionell svensk rätt får de göra den som den ska vara. Tycker jag.

Härligt däst efter rejält käk på The Eagle

Födelsedagslyx

M och jag fyller år med bara några dagars mellanrum, födda samma år. Jag är äldst, så jag blir varje år mobbad i fyra långa dagar tills M hunnit ikapp. I år är han dock förlåten, han ordnade den bästa födelsedagen man kan tänka sig. Bland annat åt vi en fantastisk trerättersmiddag på min nya favoritrestaurang Sture. Jag var lyrisk från början till slut men kunde inte förmå mig att bloggfotografera, jag fokuserade på att njuta av kvällen istället.


Vi inledde med drinken "Stures guldkant", jag fortsatte med en fin variant på gubbröra, därefter rygg, hängmörad sex veckor, med griljerad persiljerot, rödvinssky, kastanjechampinjon & potatis/prästostpuré och slutligen chokladbrylé med bär och yoghurt. Perfektion i såväl smak som service. Det är dessutom ett riktigt snyggt ställe med inredning nästan helt i trä

Läs mer om Sture
Stures meny

Det var en svårslagen födelsedag, så igår fick jag jobba hårt för att försöka matcha den. Det lyckades jag såklart inte riktigt med, en onsdagsfödelsedag blir aldrig så bra som en lördagsfödelsedag. Men riktigt mysigt hade vi.

Jag inledde dagen med att göra en variant på Croque Madame som jag såg i ett amerikanskt matlagningsprogram i förra veckan när jag var hemma sjuk. Fyller man år en vardag har man rätt till en schysst födelsedagsfrukost tycker jag.

1. Gör ett par-tre deciliter bechamelsås. Smaksätt med fransk senap så att den fortfarande är mild, men med lite sting. Låt kallna.

2. Stek två ägg. Jag steker mina ägg i en form som jag gav M i julklapp (se ovan). Ganska onödig på sätt och vis, men ändå genial eftersom den förhindrar att ägget flyter ut över halva pannan och ger ägget en fin rund form.

3. Lägg två stora skivor trevligt vitt bröd, gärna levain (denna från St Jakobs stenugnsbageri i Lund) på en plåt. Bre smör på dem, och ett tjockt lager bechamelsås.

4. Lägg på ett par skivor fin kokt skinka på varje brödskiva. Därefter 3-4 lättkokta sparrisar med den träigaste biten bortskuren. Toppa med ett stekt ägg, lite mer sås och slutligen riven ost. Cheddar använde jag.

5. Gratinera i ugnen (250 grader) tills de fått fin färg.

På kvällen blev det fyra rätter (tre för mig). M fick inta förrätten vid köksön medan jag fixade med det andra. Eftersom jag knappt äter skaldjur har vi det sällan hemma. M är dock mycket mer välvilligt inställd till dessa små skära insekter med stora svarta ögon och långa tentakler, så jag tyckte att han kunde få det för en gång skull.

Jag hade tänkt att göra aioli att doppa dem i, men jag upptäckte i sista sekunden att jag inte hade alla ingredienser hemma (det är ju alltid något som går fel). Nemas problemas, jag hittade en burk lätt creme fraiche med paprika- och chilismak i kylen. Den gick att pimpa med en tesked sambal, en pressad vitlöksklyfta och lite lönnsirap för sötmans skull. Det blev kalas.

Till huvudrätt testade jag en ny rätt: pistaschgratinerad gösfilé med rödbetsrisotto och mustig vinsås. Receptet finns på Allt om mats webbplats.

En del moment att synka, men på det stora hela både lättlagat och gott. Min rödbetsrisotto ser inte riktigt ut som på bilden till receptet. Detta på grund av en missuppfattning orsakad av viss matlagningsstress. Jag läste att man skulle lägga rödbetan i risotton och tyckte att det var lite konstigt att den skulle vara hel. Jag kontrolläste säkert tre gånger men först när min orangerosa rödbetsrisotto var klar såg jag att rödbetorna skulle rivas först. Det blev fint ändå faktiskt, en ganska vacker rätt tycker jag nog. Och god - västerbottenosten och pistaschnötterna gjorde rätten intressant. Såsen hade passat lika bra till kött som till fisk.

En liten mellanrätt blev det också: Stiltonost med päronsallad och portvinsmarinerade aprikoser. Jag glömde valnötterna i stundens hetta, men i övrigt blev den som förväntat. Ost är ju ett måste, eller hur? Gott med portvin till. Receptet finns på dn.se.

Efterrätten vet jag knappt hur jag ska beskriva. God, konstig och lite kitchig. Jag fick efterrätten av mina föräldrar för några veckor sedan. De hade sett den i Halv åtta hos mig och tyckte att den verkade kul. Och det är den.

Äggtoddy à la Mannerheim (inte Mannerström som jag först trodde) består mest av vispade äggulor, socker och grädde som får stå i frysen och tas fram en halvtimme innan servering. Äggtoddyn serveras i cocktailglas med ett äggskal (kokat, man vill inte ha hönsrumpebaciller i efterrätten) konjak och kakao, snabbkaffe och florsocker i små högar. Man rör själv ihop det hela innan man äter den. Lite konstigt som sagt men Mika i Västerås, som gjorde denna dessert, vann faktiskt omröstningen och tog hem förstapriset. Receptet finns här.

M blev mätt och nöjd och jag blev mätt och nöjd, men allra godast var faktiskt frukostmackan. Och osten såklart.

En god laxpudding

Först och främst vill jag utfärda en liten varning för citronkakorna jag nöjt skrev om i förra inlägget. Testa inte att baka dessa, det krävs justeringar innan de blir som jag tänkt. De blev bra vid första anblicken, och provsmakningen, men dagen efter var de skumma i konsistensen. Gör om, gör rätt. Jag återkommer med förbättrat recept.

Idag har jag lagat laxpudding, det blir mycket husmanskost för tillfället. Laxpudding är en gammal favorit som alltid blir gott. Enda gången det misslyckats var när jag skulle göra en smalare variant. Det var tydligen ingen bra idé, då är det bättre att äta en mindre portion.

Mitt bästa laxpuddingsminne är när jag var på mitt livs första (och hittills enda) skidresa. Vi var fyra personer som åkte till Sälen och vi tog med mat för var sin kväll. En person i ressällskapet råkar vara kock till yrket, en makalös kock, och han tog med sig en lika makalös laxpudding. Efter en hel dags skidåkning, med nästan brutna ben, nästan brutna armar och fullständigt utmattade fötter, satt det väldigt fint.

Laxpudding (fyra personer)

Koka 600-700 gram potatis med skalet på. Låt dem svalna. Skala och skiva dem.

Hacka en liten gul lök och fräs den i lite smör så att den blir mjuk och glansig.

Plocka fram 400 gram rimmad eller gravad lax ur gömmorna.

Smöra en form. Varva potatis, lax, lök och hackad dill, potatis, lax, lök och hackad dill och slutligen potatis. Vid närmare eftertanke kan du varva lagren precis som du vill, bara det är potatis underst och överst i formen.

Häll på en blandning bestående av tre ägg, 2 dl mjölk, 2 dl grädde, salt och lite vitpeppar. Lägg på några små smörklickar och grädda i 175 grader i ca en timme.

Lite dillsmör på toppen skadar inte. Jag tycker dock att denna bild är ganska pinsam, jag glömde ju grönsakerna. Det får bli bättring framöver... Gott var det iallafall, precis vad som behövdes för att liva upp en mulen tisdag.